Leta i den här bloggen

onsdag 9 oktober 2019

Arv och testamente

Döden når oss alla, förr eller senare. Efter döden blir vi alltid värderade. Vi blir mätta och värderade i den mängd  rikedom vi lyckats samla på oss under vår levnad, måttstocken är statens manipulerade pengar. I frånvaro av egna barn blir vår grav bemängd med blomsterkransar av en girig släkt från både när och fjärran. Förväntan är hög att några smulor av arvet ska droppa ned även till den avlägsnaste lilla släkting. Oftast trots ointresse för våra öden under vår levnad. Sådant är dagens samhälle. Pengar är vår gud och vi låter oss styras av denna gud under hela vår levnad.

I ett rättvist samhälle borde pengar utgöras av något bytesmedel, en vara tillverkad just för att kunna utgöra ett bytesmedel. Det kan lika gärna vara skor, sadlar, hudar, utsäde, salt, metallbitar eller något annat som för stunden finns hos den ende i överflöd men saknas hos den andre. Konsumtion borde vara ett totalt främmande begrepp. Varför konsumera det som inte behövs. Men enligt statens företrädare ska vi ha ett konsumtionssamhälle, detta då staten och dess företrädare kan skatta de flöden av pengar och tjänster som krävs för att någon konsumtion ska kunna ske.

Arv borde bestå av de erfarenheten den döde samlat på sig, under sin levnad så att arvtagarna kan till sig dennes erfarenheter för att underlätta sin levnad. Om så vore fallet skulle visdomen öka i takt med att de klokaste skulle överleva i större utsträckning än de dummaste. Kan verka cyniskt, men blir till en självklar konsekvens under generationernas gång. Visdom borde gå i arv. Men i dagens samhälle betraktas de äldre med förakt bara för att de inte kan kontrollera den oftast medelmåttiga tekniken hos en mobiltelefon. De unga lyssnar inte till de äldres erfarenheter utan längtar istället efter rösträtt utan att kunna skilja sanning från lögn. Statens tjänare skulle gärna sänka rösträttsåldern några år till, om detta inte hade inverkat på den lägsta rimliga myndighetsåldern. Det är lättare att tukta unga hundar än gamla.  I skolorna formas barnen till att att lyssna till den av staten styrda utbildningen i stället för att lyssna till sina överskuldsatta föräldrar. 

I penningens värld ärvs girigheten inom de rikaste familjerna. Inget får sippra ut och i någon ände av de adliga släktbanden ägs alltid mark, den ultimata rikedomen på grund av sin brist. Man kan inte längre skapa mark genom att bränna av socknens utägor. Utägorna är förbrukade av markägarnas massavedsplantager. Skogens forna betesmark har förskingrats och matjorden är såld för att utgöra gräsmattor i städernas radhusområden.

Jag skulle kunna fortsätta, men vem bryr sig?






Inga kommentarer: