Jag har inte skrivit så mycket om själva penningsystemet på en längre tid. Jag läser och
kommenterar mest på andra bloggar. Mestadels på en del utländska, men ibland på Lincolns. Jag försöker i stället peka på de konsekvenser
vår sinnessjuka ekonomi får på världen runt oss. Men för att
alla ska veta att jag inte är ensam i min kritik av penningsystemet
och dess konsekvenser så följer nedan ett inlägg som Oscar
Kjellberg (tidigare VD på JAK-bank) gjorde på bloggen Positiva
Pengar den 12 mars 2014.
----------------------------------
Pengar är den
felande länken – skrev Oscar Kjellberg på bloggen Positiva pengar
den 12 mars 2014
http://positivapengar.weebly.com/blogg/pengarna-r-den-felande-lnken-gstinlgg-av-oscar-kjellberg
Oscar Kjellberg, tidigare vd för JAK
medlemsbank, skriver om hur pengar är den felande länken i ett
sjukt penningsystem.
Utanför snart sagt varje livsmedelsbutik i storstäderna sitter en tiggare. Inne i samma butiker kastas mängder med mat. Vårt land är rikt, vi har ett överflöd som är så stort att det är normalt med svinn. Samtidigt har vissa inte ens det nödvändigaste.
När folk har brist på det de behöver, trots att det finns ett överflöd, så brukar man säga att de saknar pengar. Livsmedlen är producerade, de finns i butiken och om tiggarna hade pengar så hade de kunnat stilla sina behov.
Om man följer kedjan från den märkliga synen av en butik som slänger mat samtidigt som det står hungriga människor utanför så hamnar vi till slut i sättet vi skapar pengar. Jag ska strax visa hur. Detta insåg redan danska JAKs grundare Kristian Engelbrecht Kristiansen, som tillsammans med konstnären och författaren Johannes Hohlenberg, skrev Bogen om J.A.K (1935).
Vi närmar oss det tillstånd då man svälter ihjäl mitt i överflödet, skriver han under den ekonomiska krisens 1930-tal på Sydjylland. Precis som tiggarna idag hade många på den tiden svårt att få ihop till livets nödtorft. Kristiansen menade att om vi i stället hade ett ”omsättningsmedel” som alltid motsvarade den aktuella varumängden så att all produktion kom till nytta och om de som behöver varorna alltid kunde få tillgång till pengar så skulle allt vara i sin ordning.
Det faktum att det inte det inte var så fick honom att se pengarna som problemets kärnpunkt. Systemfelet ligger i att människor tvingas producera – inte till fördel för sig själva eller för dem som behöver varorna – utan till fördel för ”de människor och grupper för vilka penningutbytet, inte varuutbytet, är det viktiga”.
Redan när danska JAK bildades 1931 fanns insikten att när pengar skapas och går ut i omsättning som lån som ska förräntas, så blir pengar en vara bland andra. Den blir en mycket speciell vara eftersom den inte kostar mycket att framställa samtidigt som den är oumbärlig i ekonomin. Detta innebär att ägarna till bankerna får ett övertag över all ekonomisk verksamhet och att samhällets tillgångar stadigt koncentreras där.
Denna insikt föranledde danska JAK att ge ut en egen valuta. Grundtanken var att kontrollen över pengarna skulle ligga hos ”folkgemenskapen” och att pengarna skulle ha täckning i reella tillgångar, naturtillgångar. De så kallade andelspengarna som cirkulerade i JAKs jordbruksgemenskaper i början av 1930-talet grundades i värdet på jorden som medlemmarna ägde och brukade. När andelspengarna blev allt mer populära krävde dock storbankerna ett stopp för dem, och de förbjöds 1933.
Dagens pengar ohållbara
Idag har vi två slags pengar. Vi har mynt och sedlar som anskaffas av Riksbanken. De kommer ut i omlopp genom bankernas uttagsautomater och genom att detaljhandeln köper dem för sin kontanthantering. Mängden styrs av allmänhetens efterfrågan. Vi har också kreditpengar som skapas av de privata bankerna. Dessa pengar utgör den största delen av våra pengar.
Bankerna är alltså inte mellanhänder mellan in- och utlåning som de flesta tror utan skapar pengar genom att lämna krediter i samband med att de lämnar lån till sina kunder. I sin lagenliga dubbla bokföring för de in dessa krediter som insättningar på kundernas konton samtidigt som de bokar upp samma belopp som en skuld till banken (det blir med andra ord en tillgång i form av en lånefordran för banken).
När kunden betalar tillbaka lånet försvinner pengarna ur cirkulationen och därmed upphör de att finnas till. Under den tid som dessa kreditpengar har funnits till har banken fått ränta på dem. Ränteintäkten minus bankens kostnader ger bankens vinst.
Men en bank kan inte skapa hur mycket pengar som helst. Det finns två faktorer som bromsar.
Den första är att banken alltid måste ha en tillfredsställande likviditet. Det måste alltid finnas sedlar i bankens uttagsautomater och banken måste alltid, för kundens räkning, kunna föra över kreditpengar till ett annat konto i en annan bank.
Den andra faktorn är kapitaltäckningskravet som innebär att bankens egna kapital inte får vara för litet i förhållande till de risker som den utsätter sig för genom sin bank- och finansieringsverksamhet. Det betyder att när bankens utlåning växer så måste det egna kapitalet ökas. Det kan öka antingen genom att banken inte delar ut all vinst till sina aktieägare utan behåller en del eller genom att den drar in nytt eget kapital genom nyemission av aktier. (För medlemsbanker handlar det om medlemmar och medlemsinsatser.)
JAK annorlunda
Sparlånesystemet är ett led i JAKs arbete för att utveckla en räntefri ekonomi. Jag är medlem i banken och vi vill inte medverka till ökande klyftor eller till det krav på ständig tillväxt som det skuldbaserade penningsystemet kräver.
I JAK Medlemsbank bokas ett lån upp samtidigt som medlemmen åtar sig att spara motsvarande mängd. Principen är att den mängd pengar som JAK skapar och för ut i omlopp i ekonomin, ska balanseras genom att lika mycket dras ur omlopp genom för- och eftersparande. Därmed bidrar inte JAK till det tillväxtkrävande penningsystemet.
Farlig dynamik
I och med att riksbankens mynt och sedlar numer inte utgör mer än tre procent av penningmängden (M3) och bankkrediterna 97 procent, så har dynamiken i ekonomin förändrats på ett påtagligt sätt.
Vi kan likna det skuldbaserade penningsystemet vid ett badkar som fylls via en kran och töms genom sitt avlopp. Om påfyllningen av badkaret är lika stor som avtappningen så är nivån stabil men det är en balans som är svår att åstadkomma.
Eftersom lånen ska kunna betalas tillbaka med ränta måste mer pengar lånas ut än som amorteras och nivån i badkaret måste därför ständigt öka vilket den också gjort (se diagrammet här intill).
Penningmängden måste också balanseras mot det allmänna behovet av pengar i ekonomin. För att illustrera detta kan vi tänka oss ett andra badkar intill det första. I det andra badkaret motsvarar vattennivån de produktion som äger rum i ekonomin. Allt produktion innebär att en mängd transaktioner måste utföras med hjälp av pengar. Produktionen mäts med måttet bruttonationalprodukten (BNP). Vi kan därför säga att vattnets nivå i detta badkar motsvarar BNP.
Om det skulle bli för mycket pengar i omlopp i förhållande till det allmänna behovet av pengar så blir det inflation och vid för lite så blir det deflation. Vid inflation minskar pengarnas värde i förhållande till alla andra priser, vid deflation blir det tvärtom. Omloppshastigheten har också betydelse. Ett snabbt omlopp bidrar till inflationstendensen, ett långsamt till deflationstendensen.
Att hålla balans mellan nivåerna (och omloppshastigheterna) i dessa båda badkar är Riksbankens uppgift. Riksbanken vet att om den sänker räntan så blir effekten i normala fall att kranen i badkar två ökar och därmed ökar produktionen i ekonomin. Med obegränsad tillgång till energi i form av arbetskraft, el och olja av olika slag är det lätt att öka produktionen.
Särskilt stor betydelse har energitillförseln i form av billig olja haft under hela 1900-talet. Under denna tid har BNP ökat i stort sett i takt med penningmängden. Det är väl känt att energikriser ger upphov till lägre ekonomisk tillväxt och att det förorsakar finansiella kriser. Statistiskt sett är samvariationen mellan energitillförsel och ekonomisk tillväxt mycket stor.
Mot kollaps
I och med finanskrisen har dock industrisamhällets problem, både med pengar och med produktion, blivit tydliga. Skuldsättningen har minskat, särskilt i USA och även på många håll i Europa (men inte i Sverige). Bankerna lyckas inte skruva på kranen i badkar ett eftersom de inte lyckas hitta tillräckligt med villiga låntagare som med säkerhet kan återbetala lånen. Det innebär att penningmängden krymper. (Sverige sticker ut i det internationella sammanhanget för hos oss har den privata skuldsättningen ökat och många varnar för att det hänger samman med att vi blåser upp en bubbla i bostadspriserna.)
Men, som jag visade ovan, penningsystemet fungerar inte ifall inte nivån i badkar ett ständigt höjs. Om tillflödet av nya pengar i de finansiellt svaga delarna av Europa och USA blir för lågt riskerar de största bankerna att gå omkull på grund av att deras låntagare inte klarar av att betala sina lån med ränta. Alltså försöker regeringarna stötta bankerna och särskilt de största bankerna. I de länder där banksystemet skapar för lite pengar går centralbankerna in och skapar pengar. Man monterar på en reservkran på badkar ett. Detta har vi sett i USA, EU och Storbritannien under de senaste åren.
Men det är inte bara Badkar Ett det är problem med. Nivån i Badkar Två ökar inte heller tillräckligt - tillväxten i ekonomin är svag. Kranen i det andra badkaret utgörs av sänkta räntor. Låga styrräntor har de senaste åren blivit något av ett beroende och ses inte längre som en provisorisk åtgärd. Kranen i det andra badkaret är alltså nästan fullt öppnad men nivån i badkaret stiger ändå inte.
I ett längre perspektiv kan man se att investerarna inte längre satsar på utökad produktion i industriländerna. I stället placerar de sina pengar finansiellt. Det innebär inte att det finns några goda utsikter för att produktionen ska öka framöver. Energipriset har stigit, flödet av olja och andra ändliga resurser stagnerar. Detta gör också att nivån i Badkar Två har mycket svårt att stiga. En del skulle säga att det är omöjligt.
Tillväxtens tid är över - men om produktionen minskar kommer det skuldbaserade penningsystemet att kollapsa.
Ökat ifrågasättande
I större omfattning än någonsin ifrågasätts nu återigen bankerna och det skuldbaserade penningsystemet. Förra gången, under den stora depressionen, i form av Chicagoplanen som fick stöd av flera namnkunniga ekonomer som Frederick Soddy, Irving Fisher. Henry Simons, Frank Knight och Milton Friedman. I den nya stora depressionen har denna plan och liknande idéer väckts till liv av den australienske ekonomiprofessorn Steve Keen, ekonomerna Michael Kumhof och Jaromir Benes (IMF), ekonomiprofessor Dirk Bezemer (University of Groningen), ekonomiprofessor Bernard Lietaer och många fler. Koncentrationen av tillgångar hos några få är större än någonsin samtidigt som naturens gränser gör sig allt mer påminda.
Det är dags för svenska JAK att återuppta de danska traditionerna att experimentera med fler faktorer än in- och utlåning. Det är svårt att se att någon skulle befinna sig i en bättre position än denna medlemsbank för att kunna göra det. Här har inte minst framlidne Margrit Kennedy och Bernard Lietaer visat hur man med hjälp av rätt designade komplementära valutor kan få fart på outnyttjade resurser.
Tiggarna utanför livsmedelsaffärerna har brist på pengar. Men det råder ingen brist på resurser som skulle kunna komma dem till godo. Vi har även svenska tiggare. De har ett annat beteende och är inte lika framträdande men även de har hamnat utanför vår fortfarande varma gemenskap - och nu möter de en hård konkurrens på hemmaplan från hela EU:s utanförskap.
Detta är ett symptom på ett sjukt penningsystem. De fattiga måste hjälpas och orsaken måste åtgärdas.
Utanför snart sagt varje livsmedelsbutik i storstäderna sitter en tiggare. Inne i samma butiker kastas mängder med mat. Vårt land är rikt, vi har ett överflöd som är så stort att det är normalt med svinn. Samtidigt har vissa inte ens det nödvändigaste.
När folk har brist på det de behöver, trots att det finns ett överflöd, så brukar man säga att de saknar pengar. Livsmedlen är producerade, de finns i butiken och om tiggarna hade pengar så hade de kunnat stilla sina behov.
Om man följer kedjan från den märkliga synen av en butik som slänger mat samtidigt som det står hungriga människor utanför så hamnar vi till slut i sättet vi skapar pengar. Jag ska strax visa hur. Detta insåg redan danska JAKs grundare Kristian Engelbrecht Kristiansen, som tillsammans med konstnären och författaren Johannes Hohlenberg, skrev Bogen om J.A.K (1935).
Vi närmar oss det tillstånd då man svälter ihjäl mitt i överflödet, skriver han under den ekonomiska krisens 1930-tal på Sydjylland. Precis som tiggarna idag hade många på den tiden svårt att få ihop till livets nödtorft. Kristiansen menade att om vi i stället hade ett ”omsättningsmedel” som alltid motsvarade den aktuella varumängden så att all produktion kom till nytta och om de som behöver varorna alltid kunde få tillgång till pengar så skulle allt vara i sin ordning.
Det faktum att det inte det inte var så fick honom att se pengarna som problemets kärnpunkt. Systemfelet ligger i att människor tvingas producera – inte till fördel för sig själva eller för dem som behöver varorna – utan till fördel för ”de människor och grupper för vilka penningutbytet, inte varuutbytet, är det viktiga”.
Redan när danska JAK bildades 1931 fanns insikten att när pengar skapas och går ut i omsättning som lån som ska förräntas, så blir pengar en vara bland andra. Den blir en mycket speciell vara eftersom den inte kostar mycket att framställa samtidigt som den är oumbärlig i ekonomin. Detta innebär att ägarna till bankerna får ett övertag över all ekonomisk verksamhet och att samhällets tillgångar stadigt koncentreras där.
Denna insikt föranledde danska JAK att ge ut en egen valuta. Grundtanken var att kontrollen över pengarna skulle ligga hos ”folkgemenskapen” och att pengarna skulle ha täckning i reella tillgångar, naturtillgångar. De så kallade andelspengarna som cirkulerade i JAKs jordbruksgemenskaper i början av 1930-talet grundades i värdet på jorden som medlemmarna ägde och brukade. När andelspengarna blev allt mer populära krävde dock storbankerna ett stopp för dem, och de förbjöds 1933.
Dagens pengar ohållbara
Idag har vi två slags pengar. Vi har mynt och sedlar som anskaffas av Riksbanken. De kommer ut i omlopp genom bankernas uttagsautomater och genom att detaljhandeln köper dem för sin kontanthantering. Mängden styrs av allmänhetens efterfrågan. Vi har också kreditpengar som skapas av de privata bankerna. Dessa pengar utgör den största delen av våra pengar.
Bankerna är alltså inte mellanhänder mellan in- och utlåning som de flesta tror utan skapar pengar genom att lämna krediter i samband med att de lämnar lån till sina kunder. I sin lagenliga dubbla bokföring för de in dessa krediter som insättningar på kundernas konton samtidigt som de bokar upp samma belopp som en skuld till banken (det blir med andra ord en tillgång i form av en lånefordran för banken).
När kunden betalar tillbaka lånet försvinner pengarna ur cirkulationen och därmed upphör de att finnas till. Under den tid som dessa kreditpengar har funnits till har banken fått ränta på dem. Ränteintäkten minus bankens kostnader ger bankens vinst.
Men en bank kan inte skapa hur mycket pengar som helst. Det finns två faktorer som bromsar.
Den första är att banken alltid måste ha en tillfredsställande likviditet. Det måste alltid finnas sedlar i bankens uttagsautomater och banken måste alltid, för kundens räkning, kunna föra över kreditpengar till ett annat konto i en annan bank.
Den andra faktorn är kapitaltäckningskravet som innebär att bankens egna kapital inte får vara för litet i förhållande till de risker som den utsätter sig för genom sin bank- och finansieringsverksamhet. Det betyder att när bankens utlåning växer så måste det egna kapitalet ökas. Det kan öka antingen genom att banken inte delar ut all vinst till sina aktieägare utan behåller en del eller genom att den drar in nytt eget kapital genom nyemission av aktier. (För medlemsbanker handlar det om medlemmar och medlemsinsatser.)
JAK annorlunda
Sparlånesystemet är ett led i JAKs arbete för att utveckla en räntefri ekonomi. Jag är medlem i banken och vi vill inte medverka till ökande klyftor eller till det krav på ständig tillväxt som det skuldbaserade penningsystemet kräver.
I JAK Medlemsbank bokas ett lån upp samtidigt som medlemmen åtar sig att spara motsvarande mängd. Principen är att den mängd pengar som JAK skapar och för ut i omlopp i ekonomin, ska balanseras genom att lika mycket dras ur omlopp genom för- och eftersparande. Därmed bidrar inte JAK till det tillväxtkrävande penningsystemet.
Farlig dynamik
I och med att riksbankens mynt och sedlar numer inte utgör mer än tre procent av penningmängden (M3) och bankkrediterna 97 procent, så har dynamiken i ekonomin förändrats på ett påtagligt sätt.
Vi kan likna det skuldbaserade penningsystemet vid ett badkar som fylls via en kran och töms genom sitt avlopp. Om påfyllningen av badkaret är lika stor som avtappningen så är nivån stabil men det är en balans som är svår att åstadkomma.
Eftersom lånen ska kunna betalas tillbaka med ränta måste mer pengar lånas ut än som amorteras och nivån i badkaret måste därför ständigt öka vilket den också gjort (se diagrammet här intill).
Penningmängden måste också balanseras mot det allmänna behovet av pengar i ekonomin. För att illustrera detta kan vi tänka oss ett andra badkar intill det första. I det andra badkaret motsvarar vattennivån de produktion som äger rum i ekonomin. Allt produktion innebär att en mängd transaktioner måste utföras med hjälp av pengar. Produktionen mäts med måttet bruttonationalprodukten (BNP). Vi kan därför säga att vattnets nivå i detta badkar motsvarar BNP.
Om det skulle bli för mycket pengar i omlopp i förhållande till det allmänna behovet av pengar så blir det inflation och vid för lite så blir det deflation. Vid inflation minskar pengarnas värde i förhållande till alla andra priser, vid deflation blir det tvärtom. Omloppshastigheten har också betydelse. Ett snabbt omlopp bidrar till inflationstendensen, ett långsamt till deflationstendensen.
Att hålla balans mellan nivåerna (och omloppshastigheterna) i dessa båda badkar är Riksbankens uppgift. Riksbanken vet att om den sänker räntan så blir effekten i normala fall att kranen i badkar två ökar och därmed ökar produktionen i ekonomin. Med obegränsad tillgång till energi i form av arbetskraft, el och olja av olika slag är det lätt att öka produktionen.
Särskilt stor betydelse har energitillförseln i form av billig olja haft under hela 1900-talet. Under denna tid har BNP ökat i stort sett i takt med penningmängden. Det är väl känt att energikriser ger upphov till lägre ekonomisk tillväxt och att det förorsakar finansiella kriser. Statistiskt sett är samvariationen mellan energitillförsel och ekonomisk tillväxt mycket stor.
Mot kollaps
I och med finanskrisen har dock industrisamhällets problem, både med pengar och med produktion, blivit tydliga. Skuldsättningen har minskat, särskilt i USA och även på många håll i Europa (men inte i Sverige). Bankerna lyckas inte skruva på kranen i badkar ett eftersom de inte lyckas hitta tillräckligt med villiga låntagare som med säkerhet kan återbetala lånen. Det innebär att penningmängden krymper. (Sverige sticker ut i det internationella sammanhanget för hos oss har den privata skuldsättningen ökat och många varnar för att det hänger samman med att vi blåser upp en bubbla i bostadspriserna.)
Men, som jag visade ovan, penningsystemet fungerar inte ifall inte nivån i badkar ett ständigt höjs. Om tillflödet av nya pengar i de finansiellt svaga delarna av Europa och USA blir för lågt riskerar de största bankerna att gå omkull på grund av att deras låntagare inte klarar av att betala sina lån med ränta. Alltså försöker regeringarna stötta bankerna och särskilt de största bankerna. I de länder där banksystemet skapar för lite pengar går centralbankerna in och skapar pengar. Man monterar på en reservkran på badkar ett. Detta har vi sett i USA, EU och Storbritannien under de senaste åren.
Men det är inte bara Badkar Ett det är problem med. Nivån i Badkar Två ökar inte heller tillräckligt - tillväxten i ekonomin är svag. Kranen i det andra badkaret utgörs av sänkta räntor. Låga styrräntor har de senaste åren blivit något av ett beroende och ses inte längre som en provisorisk åtgärd. Kranen i det andra badkaret är alltså nästan fullt öppnad men nivån i badkaret stiger ändå inte.
I ett längre perspektiv kan man se att investerarna inte längre satsar på utökad produktion i industriländerna. I stället placerar de sina pengar finansiellt. Det innebär inte att det finns några goda utsikter för att produktionen ska öka framöver. Energipriset har stigit, flödet av olja och andra ändliga resurser stagnerar. Detta gör också att nivån i Badkar Två har mycket svårt att stiga. En del skulle säga att det är omöjligt.
Tillväxtens tid är över - men om produktionen minskar kommer det skuldbaserade penningsystemet att kollapsa.
Ökat ifrågasättande
I större omfattning än någonsin ifrågasätts nu återigen bankerna och det skuldbaserade penningsystemet. Förra gången, under den stora depressionen, i form av Chicagoplanen som fick stöd av flera namnkunniga ekonomer som Frederick Soddy, Irving Fisher. Henry Simons, Frank Knight och Milton Friedman. I den nya stora depressionen har denna plan och liknande idéer väckts till liv av den australienske ekonomiprofessorn Steve Keen, ekonomerna Michael Kumhof och Jaromir Benes (IMF), ekonomiprofessor Dirk Bezemer (University of Groningen), ekonomiprofessor Bernard Lietaer och många fler. Koncentrationen av tillgångar hos några få är större än någonsin samtidigt som naturens gränser gör sig allt mer påminda.
Det är dags för svenska JAK att återuppta de danska traditionerna att experimentera med fler faktorer än in- och utlåning. Det är svårt att se att någon skulle befinna sig i en bättre position än denna medlemsbank för att kunna göra det. Här har inte minst framlidne Margrit Kennedy och Bernard Lietaer visat hur man med hjälp av rätt designade komplementära valutor kan få fart på outnyttjade resurser.
Tiggarna utanför livsmedelsaffärerna har brist på pengar. Men det råder ingen brist på resurser som skulle kunna komma dem till godo. Vi har även svenska tiggare. De har ett annat beteende och är inte lika framträdande men även de har hamnat utanför vår fortfarande varma gemenskap - och nu möter de en hård konkurrens på hemmaplan från hela EU:s utanförskap.
Detta är ett symptom på ett sjukt penningsystem. De fattiga måste hjälpas och orsaken måste åtgärdas.
Oscar
Kjellberg, vd i JAK medlemsbank 1993 – 2003, utvecklingsdirektör
2003 – 2008 samt ansvarig för bankens regelefterlevnad och
riskkontroll 2008-2010.
Redaktörerna
på JAKs tidskrift Grus & Guld, Karin Backström och Maria
Lövfors har medverkat i redigeringen av artikeln.
Fotnot: Framlidna Margrit Kennedy var en tysk arkitekt, författare och debattör i ränte- och penningfrågor. Bernard Lietaer är civilingenjör, ekonom, författare, professor och expert på monetära system.
Tillägg:
Lincoln har redan skrivit om de danska andelspengarna här:
http://parasitstopp.wordpress.com/2011/07/11/jak-bankens-alternativ-till-guld/
Fotnot: Framlidna Margrit Kennedy var en tysk arkitekt, författare och debattör i ränte- och penningfrågor. Bernard Lietaer är civilingenjör, ekonom, författare, professor och expert på monetära system.
Tillägg:
Lincoln har redan skrivit om de danska andelspengarna här:
http://parasitstopp.wordpress.com/2011/07/11/jak-bankens-alternativ-till-guld/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar