Va fan är vi rädda för

Nu när oljan har peakat och utvinningen snart befinner sig i nedförsbacken, vad finns det då kvar att slåss om? Varför skulle ett Ryssland i resursbristens tid hota ett resursmässigt utarmat USA eller för den delen ett likaledes Europa. Det finns ju inga intressen kvar att försvara. Ett land eller en kontinent tömd på resurser är ett område med ett ruinerat folk och det finns inga nya kontinenter kvar att tömma på resurser. Anspråken på pengar är slut, för bara planetens resurser kan skapa värdet i de utställda anspråken. Skuldutställarnas sista dagar har kommit och med dem anspråken på värde. Den ärliga världen har kommit.

Låt oss nu vara storsinta mot girighetens kreatur, även om det inte blir lätt. Många i vårt land har eller kommer att få uppleva förföljelse från inkassoföretag, bli vräkta från sina bostäder, bli förnedrade på grund av arbetsbrist, trots nästan alla människors vilja att göra rätt för sig. Detta blir inte lätt att glömma. Det är få som hamnat i arbetslöshetens förnedring som inte skulle vilja haft det jobb som samhället kräver att alla ska ha. Men samhället har brustet i sina jobbskaparlöften och skyller sitt misslyckande på individen. Samhället kräver att vi ska ha ett jobb men förföljer de arbetslösa och kräver att de ska skaffa det jobb som inte finns. Men detta kommer nu till sitt slut, oavsett vad inkassoföretagen, samhället och girigheten säger. Snart får girigheten se de sista dagarna av sin arbetsfria inkomst. Den ärliga tiden har kommit och de pengarnas anspråk fler och fler av oss får känna verkningarna av har tagit slut. Det slutgiltiga anspråken i form av utställda derivat exploderar snart och med dem världen som vi känner den. Låt oss därefter starta den mänskliga tidsåldern.

Den nya tiden jag skrivit om i tidigare inlägg har kommit och dess konsekvenser tål att upprepas. Nästa värld blir hjälpsamhetens, kamratskapets och gemenskapens tidsålder, för endast så kan vi överleva som art. Bara genom att hjälpa varandra kan vi byta värde i form av arbete med varandra och endast de som anpassar sig till detta kommer att överleva. Det finns inget kvar att strida om. Det går inte att ställa krav på framtida värde i en värld vars resurser krymper. Det enda vi har kvar som inte krymper i värde är varandras tid. Tiden där tid omvandlat till tjänst mot gentjänst har kommit till denna planeten för evig tid.