Leta i den här bloggen

måndag 15 januari 2018

Så har det alltid varit

Löneutveckling tjänstemän från 1970 till 2016:

https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Loner/Loneutveckling-i-Sverige/?graph=/17189/1/all/

Alltså har lönerna fördubblats under de 46 år som gått sedan 1970, vilket blir en genomsnittlig årlig löneökningstakt med 1,5 procent. Om man tittar på skuldsättningen så är det andra siffror. Om man bara för ögat bedömer hur skulderna har ökat verkar det ligga runt 8 procent. Jag orkade inte leta efter bättre underlag, så SCB får duga:

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/finansmarknad/finansrakenskaper/sparbarometern/pong/statistiknyhet/sparbarometern-1a-kvartalet-2017/

8 minus 1,5 blir 6,5 procent. Alltså har skulderna i Sverige ökat med i genomsnitt 6,5 procent per år sedan 1970. Vad leder detta till, jo att vi får en dubbleringstid på 11 år. Skuldsättning dubbleras vart 11:te år.

Den genomsnittliga inflationstakten har då varit 4,7 procent sedan 1970. Detta skulle då bli en ökningstakt på 3 procent, vilket inte är fy skam vid en första anblick. Men denna statistik är  grovt missvisande eftersom inflationen de första 21 åren var 8,6 procent i genomsnitt och de sista 25 bara 1,2 procent. Det är de sista 25 åren som bostadspriserna ökat mest samtidigt som inflationen varit låg. Skillnaden dem emellan blir cirka 6,8 procent, alltså en dubbleringstid på 10 år. Alltså är skuldökningstakten nu dubbelkollad. När inte löneökningstakten följer skulderna blir det ofrånkomligen en så kallad finansbubbla.

Varför skriver jag då om detta? Jo, därför att de flesta bostadsköparna vill veta att de gjort en bra investering. De vill känna sig rika trots stora skulder. De räknar aldrig med ett prisfall på bostäder, för då hade de inte köpt. De vägrar sätta sig in i hur finanssystemet är uppbyggt, de är vana vid att allt löser sig på något vis. Det har ju varit kriser förut och de har vi alltid lämnat bakom oss. Visst det kanske blir en liten sättning i priserna, men sen är det bara uppåt igen.

Men det som driver vår värld är energi och det måste vara billig energi. Det var väl en och annan som hörde talas om peakoil vid snåret 2008 men vad hände med det, jo det rann ut i sanden. När folk har betalat sina skulder och köpt bensin till bilen så de kan ta sig till sina jobb så måste de ha pengar över till konsumtion. Vänder man på det så måste oljebolagen minst ha täckning för sina kostnader och kunna redovisa nya fyndigheter på minst lika mycket som utvunnits sen förra redovisningen. Om inte blir det konkurser av den större skalan. Vi letar idag efter olja på de mest otänkbara platserna på planeten, till med i polarmörker under Arktis isvidder. De senaste åren har det bara hittats en tiondel av det vi årligen förbränner:

https://www.iea.org/newsroom/news/2017/april/global-oil-discoveries-and-new-projects-fell-to-historic-lows-in-2016.html

Är det då bara mörker? Nej, nu kommer elbilarna och räddar oss, enligt högt uppsatta personer inom ekonom- och politikervärlden. Vind och solenergi har idag en andel av vår energiförsörjning på mindre än 3 procent, när man synat fakta. Detta trots mycket skryt. Att den energin även måste täckas upp med ett mångfalt större basnät de dagar inte solen skiner och vind vägrar blåsa. Annars står vi där med byxorna nere kring hasorna.

Om skuldernas ägare och deras rövslickande lakejer insåg detta skulle man kunna ha lite hopp inför framtiden. Men nu går vi mot en kollaps, eftersom samma dårar inte tror på någon sinande resursbas. Allt finns enligt dem i outsinliga mängder och vid en kris kommer Ingves med stora plånboken och räddar dem. Så har det ju alltid varit.


Inga kommentarer: