Vår fossildrivna värld

Detta inlägg är till stor del en fortsättning på tankarna kring mitt förra, liksom alla mina dystra tankar.

Vi är nu i den sista fasen av det fossildrivna samhälle vars evigt växande framtid de flesta här i västvärlden hittills tagit för givet. Att det är så, har fyra doktorsavhandlingar och ett trettiotal forskningsrapporter från Uppsala universitet i varje fall i mina ögon bevisat. Vidare visar Hirsch-rapporten, Limits to Growth, Colin Campbells The Coming Oil Crisis, Australian Govt Oil supply trends, Tyska arméns utredning, med många flera, alla att vi står inför faktum. Man behöver inte ens vara särskilt klipsk för att begripa att en resurs som inte nybildas, tar slut eller någon gång når sitt utvinningsmaximum. Däremot är det en brist att inte förstå att vårt samhälle och därmed vårt penningsystem totalt och fullständigt vilar på att denna energi skall finnas.

Vårt samhälle hålls, till i alla fall åttiosex procent, under under vingarna av de fossila bränslenas energi. Oavsett allt prat om alternativ energi, kärnkraft, fussionsenergi och allt annat vad det nu är skulle kunna vara lösningar på dagens kris. I dagsläget är dessa energisystem små, små pluttar i jämförelse med de fossila energitillgångarna och alla tar lång tid att utveckla. Vi har varit försedda med ett antal osynliga oljedrivna slavar i en ända tills nu ökande takt. En ökande takt som stämt väl med den som vårt penningsystem krävt för att ge banksektorn en arbetsfri vinst. Den evigt ökande resursens samhälle. Om något saknats så har det bara varit att vända på rätt sten eller borra på rätt ställe för att hitta mer att exploatera ur vår planets rika förråd. Det har funkat så bra att vi kunnat skapa tomma kreditpengar med krav på framtida värde och en till krediten hörande vinst, att vi tagit det framtida värdet för givet. Medvetet dolda eller nyupptäckta lager av fossil energi har hållit igång vårt sjuka penningsystem, i stort sett utan avbrott, i snart hundra år. Detta system kommer emellertid inte att fungera så snart de framtida resurser detta baseras på inte kan förmås öka och den ovanstående forskningen pekar på att utvinningsmaximum passerades någon gång tjugohundrafem eller sex. Vilket i så fall skulle stämma rätt så bra med den kris som vi nu ser begynnelsen på.

Så vad gör vi nu? Hela vårt penningsystem kommer att kollapsa och det går inte bygga upp något liknande igen. En kredit baseras alltid på att det i framtiden finns resurser som täcker krediten. Utan resurser kan man inte skapa krediter överhuvud tagit. De kan ju omöjligt betalas tillbaka. Så när peakoil väl erkännts blir våra pengar totalt värdelösa och några nya går inte att skapa inom detta system.

Detta har emellertid sedan länge insetts av dem som konstruerat och hittills styrt vårt penningsystem. De har vidare slagit i våra naiva eller medlöpande politiskt valda ledare att de måste slå ihop våra länders ekonomier och skapa nya gemensamma valutor, troligen baserade på guld. Guld är ju värde, i vart fall för dem som kontrollerar det. Detta system ska emellertid träda i full kraft när de flesta av oss snart blir utfattiga på grund av inflationens effekter. Maktens nuvarande ägare ska kunna behålla sin kontroll, medan resten av oss får gå under i spåren av peakoil. A New World Order, har anlänt. Skapad av ondskans, girighetens och egoismens säte på Jorden, Council of Foreign Relations. Utfört av Bank for International Settlements.

Hårda ord, men den enda slutsats jag för närvarande kan komma fram till.

Fortsättning följer i nästa inlägg.

Ledare

Vad är det som kännetecknar en ledare? Historiskt är en bra ledare den som varelserna i en grupp, utan tvång, vänder sig till utan att denne vare sig vill det, eller anser sig själv där till vara  till uppgiften kompetent. Den som av gruppen anses vara den till uppgiften mest kompetente blir utsedd till den utsatta rollen som ledare av de övriga är den bäste ledaren. I alla fall i mina ögon kännetecknar detta ursprunget till en ledare. Gruppen må bestå av lejon, kor, apor, fiskar, vargar och människor och jo, även vi de vithyade människorna var en gång flocklevande varelser ända tills pengasamhällets skuldsättningssystem fick klorna i oss. Vi levde i samverkan i mindre byar, hjälptes åt med det mesta även om det säkert inte var lätt att hålla sams alla gånger. Viljor och uppfattningar gör det mer eller mindre svårt för oss att samverka i en grupp, då som nu.

Om vi då raskt hoppar till dagens värld. Hur utses då våra politiska ledare idag? I dag har vi ju partier som sägs styra vårt samhälle. Vi väljare har rätt att välja vilken vi vill i en på valsedlarna tryckt lista. Om ingen i listan stryks och inget namn skrivs dit, har man valt det översta namnet. Många av oss har inte en aning vilka dessa namn representerar. På riksnivå, ja kanske, men på landstings och kommunnivå, för det mesta inte.

Vilka är då de politiker som sägs företräda olika grupper och särintressen i vårt samhälle. Tja, de mest cyniska av dem har väl gått med i det politiska parti där de anser sig ha störst karriärmöjligheter. De mest naiva har med säkerhet valt det parti som de känner mest samhörighet med, i tron att kunna påverka. Fördelning dem emellan lär vi aldrig få nåt vettigt svar på. Valet sägs av dem själva, stå mellan att bli ledare i den privata sektorn och den offentliga. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Ingen ens av rikets högsta ledande politiska ledare skulle duga till att framgångsrikt sköta ens ett medelstort företag av egen kraft. Att sitta av lite tid i en styrelse, hålla nåt tal på ett styrelsemöte i ett stort börsnoterat företag nån gång om året är en sak, men att av egen kraft ta det fulla ansvaret för ett ens medelstort företag en helt annan.

Tid

Tid

Vår tid, som alla tar för given, baserar sig på att planeten Jorden har en cirkulär bana runt vår livgivande stjärna och denna rörelse har något snille delat in delar som vi kallar år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder. Denna cirkulation gör att agendorna klottras fulla av att göra saker.

-Får se nu, tisdag klockan tjugoettochtrettiotre, kan jag komma då, eller har jag nåt annat inplanerat? Öhhh, visst fan, det är då jag ska klappa katten.

Vår planets cirkulära bana styr våra liv. Helt klart. Så fort solen går upp, oftast tidigare, pinnar de flesta av oss iväg till våra arbeten för att försöka åstadkomma värde i skulderna. Barnen till dagis, förskola, skola, gråtande eller sjuka, skit samma. Vidare i ibland ändlösa köer till nått arbete som växellådsmontör, reklambladsdesigner, landstingsdirektörspsykopatexploatör eller nåt annat i en riktig värld utopiskt. Ett ekorrhjul med stämpelklockan som kontrollant. Resonemanget måste låta: Skit samma, huvudsaken att det ger pengar, desto mer, desto fortare, desto bättre.

Jag såg ett program på teve, tittar dock väldigt sällan, om ett folk av koskötare i södra delen av Sahara. Ett av världens fattigaste folk, fick vi veta. Fattiga på vadå? Jo pengar. Men hur värderar vi våra liv? Hur kan någon som har en arbetstid på två timmar per dag, omges av barn, barnbarn, släkt och vänner, vara fattig?

Satans idioter

Det var väl själva fan. Att det ska vara så djävla svårt att fatta att vi bor på en ändlig planet med ändliga resurser. Jag tror inte man behöver fatta mer än det, allt annat är nonsens. Tänk om vi hade bott på en ö mitt ute i Atlanten. Hade vi betett oss likadant då? Hade vi tillåtit våra styrande att hitta på ett pengasystem som kräver evig tillväxt då? Hade vi trott att planeten är outtömlig då?

Med ett livs erfarenhet av mänskligt beteende bakom sig, så ja, troligen.