Vårt
samhälle går alltid från en enklare teknik till en mer komplicerad
och den gamla tekniken glöms bort. Den information som fanns på de
disketter som var högsta mode för tjugo år sedan är idag
fullständigt oläsbara. När jag var ung fanns det något som hette
trådspelare. Den lagrade sin information på en tunn magnetiserad
mässingslegerad tråd och var en föregångare till bandspelarna.
Det gick att spela in både skivor och radio på den. Den var ytterst
modern för sin tid. Idag går det inte att avlyssna minsta pip från
en sådan tråd utan att man har en likadan trådspelare.
Ovanstående
gäller hela vårt moderna samhälle. Den teknik som var vanlig i
varje by och på varje lantbruk är idag totalt bortglömd. Hur många
av dagens ungdomar kan mjölka en ko? Ysta en ost? Slakta en kanin?
Gris? Göra sylta? Plöja en åker med en oxe? Lägga ut en långrev?
Ens gissa växtföljden på en åker. Hässja hö? Hjälpa en ko
kalva? Och tio miljoner saker till som gäller det viktigaste vi har,
vår mat!
Det
som var självklart förr är bortglömt idag. Det som varje
bonddjävel kunde, om han så blev väckt mitt i natten, är idag för
de flesta rent hokus pokus. Vi hämtar våra livsmedel med
självklarhet ur affärernas överflöd. Det finns med självklarhet
femtioelva sorter och tillverkare av allt möjligt att välja på.
Priset är mikroskopiskt jämfört med om man själv skulle behövt
stå för tillverkningen. Mjölken, för att nu ta ett exempel,
mjölkas med hjälp av en mjölkmaskin, kyls i ladugården,
transporteras till Arlas enda mejeri i sydsverige i Skara, upphettas,
homogeniseras, pastöriseras, skummas på sin grädde, förpackas,
transporteras återigen, för att slutligen transporteras till de
svenska hemmen. Hela denna kedja sker med en självklarhet som inte
på någon nivå i dagens samhälle ens diskuteras.
Den
billiga oljans energi ombesörjer som en stum slav denna kedjas
existens. En halv deciliter mot åtta timmars muskelarbete. Att slå
ett hektar hö, som ju är kornas huvudsakliga föda, med lie är mer
än åtta timmars arbete drypande av svett. Åtta timmars arbete till
en normal timlön av etthundrafyrtio kronor per timma blir öhh...plus
sociala avgifter förstås, blir sextonhundra spänn. Detta ska
jämföras med de tjugo minuter som samma arbete tar med en
någotsånär traktor till en kostnad av etthundrattrettiosex och
femtio, inklusive sociala kostnader. Dock ej för den emellertid
skattemässigt avdragsgilla traktorn. Den behöver ingen pension alls
utan en avstjälpningsplats efter sin tidsutmätta treåriga
förbrukning.
Vilket
som en parentes får mig att tänka på landsfaderns föreslagna
sjuttiofemårspensionsregel. Undrar om sjuttiofem år gäller för
politiker också eller om det är mängden av senilitet som är
måttstocken på våra styrande? I så fall är det förståeligt att
vissa politiker går i pension före fyrtio år och vissa skulle. Men
nog om detta från en som inte ens under hot röstar.
Det
jag vill komma fram till är att om nu inte vårt samhälle klarar av
att, visserligen mot våra styrandes förmodan, evigt expandera och
gå från självklarhet till självklarhet under evig tid, så hur
ska vi då klara att gå tillbaka? Tillbaka från den teknik som idag
är självklar till den teknik som då var självklar i våra
förfäders energifattigare värld?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar