Leta i den här bloggen

onsdag 30 maj 2012

Förnekelsens tidevarv


Vi lever i förnekelsens tidevarv. Det får inte finnas någon gräns för vårt fina samhälle. Bara vi skriker tillräckligt högt, får vi som vi vill. Det är vår självklara rättighet. Vi, västvärldens människor, skapar våra egna naturlagar. I vår självklara värld är en eller två utlandssemestrar per år en självklarhet. Den nya bilen och det vita köket i den nyinköpta villan likaså. Den fria sjukvården är totalt självklar. Nya garderoben, uppsydd i nåt låglöneland, att bytas ett par gånger per år, hör till normaliteterna. Den gratis, visserligen obligatoriska, skolan likaså. (Det ligger ju i storebrors intresse att utbilda våra unga till goda skuldslavar i tid).

Valkretsens krav blir till våra självutnämnda ledarens löfte. För våra självutnämnda ledare gäller det att vinna valet, efter kan man alltid skylla på något.
Rösta på mig! så ska jag genomföra vad ni än önskar, snälla bara ni röstar på mig” skallar de valbaras lockrop. Att tillväxtens mantra kräver statlig skuldsättning går valmanskåren förbi. Den arbetsfria inkomsten lockar samma mantras utropare att längta till tiden efter valperiodens slut.

Landsfadern tjatar på om den eviga tillväxt som ska lösa alla framtidens problem och vi lyssnar med ett halvt öra. Hans löften väcker visserligen undran, men vi tiger mot vår intuitions bättre vetande. För innerst inne vet vi alla att evig tillväxt, av vad som helst, på en rund liten boll i universums utkant är en omöjlighet.

Sen har vi ju engagerat oss, vi har ju röstat, så sköt nu för fan om löftena! Vi är trötta efter jobbet, var god stör ej! Och oftast blir vi räddade av något, inte alltför ansträngande, sportprogram att slötitta på på teven. Att bläddra i någon modetidning förskingrar också effektivt de eventuella tankar som skulle kunna lett till ett uppvaknande. Så, varför bry sig?

Men innerst inne vet vi alla att den åkerareal, som knappt födde våra fäder, inte på något vis kan räcka till att driva dagens sjuhundramiljoner bilar, fartyg, flygplan som till stora delar genom sin förslitning, upprätthåller det förnyelsebehov dagens konsumtionssamhälle kräver.

Inga kommentarer: