Långhuset

Stek- och rök- oset ligger tung i långhusets halvmörker. Från sin bädd kan Elias kan knappt utskilja vilka som står runt härden trots bara några få stegs avstånd. Men han behöver inte se. Han hör på skratten vilka som står där. Barnens stim och stoj, kvinnornas prat och skämt avlöses av oroliga blickar mot dörren och nervösa undringar om när männen kommer. Det är långt efter mörkt. Doften från grytans stuvning blandas med odören från djurens extremiteter. Korna råmar och fåren bräker från husets bortre. Hundarna har sedan länge tröttnat på att tigga. Med kurrande magar ligger de tysta under bordet. Vaktande med ena ögat på halvglänt, håller de ändock järnkoll på omgivningen.

Ljud hörs. Tunga steg blandas med grova röster. Hundarna far upp, skäller och visar sina skarpa tänder. Den grovt tillyxade dörren öppnas och iskall luft far fram utefter golvet. Igenkännande leenden sprids. Männen är tillbaka. Hustrur, barn, fäder, söner, döttrar klappar om varandra i ett enda glädjerus. Alla är lyckliga och glada och gemenskapen vet inga gränser. Hundarna skäller med viftande svansar både mot hemmavarande och återvändande.

Jaktbyten förevisas med en illa dold skryt om jaktens eskapader. Blodiga djurkroppar fulla av vapens sår. Hustrurnas ögon tindrar utlovandes sina hjältar att allt är möjligt under fällarna, när väl tystnaden och larmet har lagt sig. Maten värmer och gemenskapens lycka vet inga gränser. Familjerna är åter samlade till måltid. Alla är välbehållna. Veckors lagrade oro är som bortblåst på några få ögonblick. Alla är hela och vinterns matförråd är säkrat. Gemenskapens glädje påverkar alla i avspänningens tårar. Spontan sång utbryter. Snart sjunger alla i gemenskapens glädje.

Glömda är forna dagars slaveri. Vad är att i någon religions eller demokratis namn, se sina utmätta dagar att försvinna i ett töcken av tomma löften om någon gyllene framtid. Vad är väl dessa löften, när ålderdomens rynkor sprider sig i både ansikte och på händer. Är det till vad vi är födda?

Elias reser sig på sin vänstra armbåge. Ser bort mot härdens värme. Ler i kapp med sina avkomlingars fröjder. Vad mer att önska? Vad mer att begära?

Framtiden....?