Vår skutas mål

Det är inte längre lätt att inte skriva samma sak som hundratals andra bloggare . Internet är översållat av domedagsprofeter till vilka även jag måste räknas. Våra så kallade ledare verkar inte ändra den mänskliga skutans slutmål, oavsett hur stora grund som ligger i vägen. Men det definitiva revet för denna färd blir när energibristen nu snart sätter in som en konsekvens av peakoil. Den sista spiken i den globala ekonomins utopiska drömvärld. Den sista spiken i den falska fantasiprodukten pengar.

En sökning på ”peakoil” ger idag etthundratjugofyra miljoner träffar. När jag började läsa om våra ack så begränsade energitillgångar fick man tre miljoner. Hur som helst ska jag nu försöka sammanfatta det jag kommit fram under sex års tid.

Att förutspå vår civilisations framtid, kan vid en första anblick förefalla vara mycket svårt och det skulle definitivt inte varit möjligt för tusen, femhundra, eller ens för hundra år sedan. Men nu är det inte så längre. Det finns så mycket information att tillgå att man nästan drunknar i den. Om man ska nämna de viktigaste källorna för min egen del, vill jag först och främst hålla fram Howard Odum, Charles Hall, Colin Campbell och på svenska Staffan Delin, Björn Forsberg, Oskar Kjellberg. I deras böcker och avhandlingar hittar man de odiskutabla vetenskapliga fakta och den sunda logik som förutsäger framtiden och jag kan redan nu avslöja att vi troligen inte har någon framtid.

Vi människor har som ensam art, av planetens miljontals, haft möjligheten att påverka vår egen framtid. Denna egenskap får vi väl tillskriva vår stora, men ack så dåligt utnyttjade, hjärna. Vi hade ända tills långt in på femtiotalet möjligheten att välja vilken väg som skulle leda oss till den bästa framtiden. Vi hade att välja mellan att skapa ett samhälle anpassat till naturens villkor eller en väg baserad på tron på en evigt ökande tillväxt och de oändliga resurserna. Så här i efterhand kan man bara konstatera att det valdes fel väg. Vår nuvarande väg lyder under maktbehovets och girighetens lagar. Att evig tillväxt på en ändlig planet inte är möjlig togs ingen hänsyn till.

Som en konsekvens av att vi valde denna tillväxtväg har vårt samhälle nu passerat alla gränser till en framtid baserad på hållbar utveckling. Den hållbara vägen för vår framtid hade inneburit att vi använt de i planetens innersta gömslen lagrade energirikedomen till att skaffa oss kunskap, lära och utbilda om en livsstil anpassad till de på planeten begränsade resurserna. Befolkningsökning, utfiskning, artdöd, skenande klimat, listan kan göras mycket lång men den västerländska livsstilen har orsakat dessa problem. Snart sagt alla beboeliga kontinenter visar nu upp en minskad artrikedom och av dessa försvinnande arter är det nu människans tur att försvinna.

Sedan femtiotalet har vi i tillväxtens namn mångfaldigat förbrukningen av planetens lagrade resurser till de fullständigt orimliga nivåer vi ser idag. Vi är nu i den inledande fasen till en av planetens stora ”die offs”(jag hittar inget bra för detta skeende på svenska). Vi har blivit lurade till att ge vårt egen arts allra girigaste företrädare fritt spelrum och de har med denna egenskap hägrande framför sina ögon drivit vårt utnyttjandet av de begränsade resurserna på vår planet förbi alla gränser i sin tro på sitt eget unikum.

Den tillväxt vårt, så kallade ekonomiska system, är så total beroende av har nu emellertid nått vägs ände. Våra bytesmedels skapande så som räntebelagda krediter av de privata bankerna har nått vägs ände. Vare sig antalet skuldtagare eller planetens resurser räcker längre till för att försörja den exponentiella funktionen som är inbyggd i dess matematiska logik. Exponentialfunktionen utesluter all på vart annat följande tillväxt, oberoende av vad de nationalekonomiska professorerna säger. Att våra ledare tillåter privata intressen skapa våra bytesmedel, mot krav på vinst, måste gå över huvudet på varje tänkande människas sunda förnuft och att det kunnat fortgå så länge måste tillskrivas att det skett i det fördolda.

Den tillväxt vårt samhällssystem är så beroende av kommer således att ta slut. Om vi vill så eller ej har ingen betydelse. Orimliga skuldnivåer baserade på de ändliga resurserna och ett skenande klimat kommer att tala sitt eget språk. Vi kan inte och kommer inte hellre att kunna påverka detta skeende och vi kommer inte heller att bli tillfrågade. De gifter och den koldioxid vi spridit ut i planetens biosfär kommer att gör det de är designade till att göra. Vi befinner oss nu en vagn utan styrmedel på väg nedför en berg och dalbana i vagn som vare sig har ratt eller bromsar. Vi kan nu bara försöka hänga kvar och se var vi landar.