Framtiden

Jag har nästan tappat lusten att skriva, eftersom det finns så mycket att skriva om, men så lite tid kvar och så få som verkligen lyssnar. Jag vet inte var jag ska börja. Man samlar på sig frustration över den pågående idiotin och de förslag man får höra som ska lösa allt. Man vill tala om för dem runt omkring sig att vi lever i totalt orimlig värld, men man möts mest av höjda ögonbryn. Tron på pengar och dess eviga värde är djupt rotat i den ålderskategori jag tillhör. De unga är har ett öppnare sinne och därmed för lättare att inse. Man motarbetas av så många och förvånas över deras oförstånd. På något sätt har ändå staten rätt, får man höra. Löfén löser problemen, tveklöst.

Vi tvingas alla att dagligen anskaffa de bytesmedel vårt samhällssystem kräver. Att det åligger alla ansvarskännande samhällsmedborgare att ha ett arbete eller att utbilda sig till ett, har vi fått oss itutat sedan barnsben. Hur meningsfullt detta arbete är saknar betydelse, bara belöningen blir det som kallas pengar. Men dagens räntebelagda pengar är inget annat än framtida anspråk på än mer pengar trots en värld med allt snabbare krympande resurser. Att en för evigt ökande verklig värld, är orimlig, är väl bara förnamnet. Ändå är det nästan omöjligt att övertyga ”folk” om att dagens pengar är skulder och att det vi kallar pengar bara kan ha ett värde i en värld full av de resurser vi hittills har haft.

Av de som inser det orimliga i det tomma pratet från dem som kallar sig våra valbara ledare, ser de flesta en utväg i att vi kommer att ändra oss när krisen väl kommer. Men när den riktiga krisen väl kommer, så går det inte över huvudtaget taget att ställa ut det vi idag kallar pengar. Man kan helt enkelt inte ställa framtida krav, i form av papperslappar eller dess digitala motsvarighet, i en värld som har brist på verkliga resurser. Verkliga resurser så som olja, gas, kol, metaller, med mera, med mera....kommer inte att finnas i den mängd som täcker de framtida anspråken.

Om man förstår vad exponentiell tillväxt är, så inser man att vi alla för all framtid tid måste skaffa fram fler och fler naturbaserade resurser för att kunna skapa värde i ställda skulder, vilket detta vårt räntebelagda skuldsystem kräver, allt i en exponentiellt ökande takt. Därför ska vi alla, stora som små, gå upp allt tidigare på morgonen och slita allt längre på kvällen, omvandla mer och mer av naturens resurser till att fylla våra soptippar med och ändå till slut få en allt mindre del av den utlovade kakan och det allt senare i livet. Sjuttiofem är väl föreslagna pensionsåldern, eller har jag fel?

Det finns ingen ”lösning” på exponentiell tillväxt. Man kan inte lagstifta bort en mattematisk lag, om nu någon utöver de som kallar sig våra ledare trodde det?