lördag 25 februari 2012

Att släppa taget

När Tillväxtens gränser skrevs i början på sjuttiotalet, på uppdrag av Romklubben, var det för att utreda vad som skulle hända om världen fortsatte på samma kurs. Tillväxt var nämligen det rådande mantrat redan på den tiden. Paret Meadows och Jörgen Randers och ett tjugotal forskare till jobbade med utredningen i tre år. De blev förskräckta över resultaten och körde sina datamodeller gång på gång med förhoppningen att få fram lite gladare prognoser. Nåväl, när modellerna inte ville bli gladare, så var de i alla fall övertygade om att folk skulle lyssna till dess slutsatser. Hur det blev med det lyssnandet vet vi.

Tillväxt, tillväxt och åter tillväxt är vad våra så kallade ledare upprepat likt, de papegojor de är, i snart fyrtio år nu. Vi måste ha tillväxt i ekonomin om vi ska kunna lösa framtidens problem, är förklaringen. Trots att det är samma tillväxt som orsakat problemen. I och för säg så skulle en evig tillväxt lösa problemen i ekonomin, om det inte vore för att en på vartannat följande procentuell tillväxt är exponentiell och således en mattematiskt omöjlighet. Vilket det är det inte många av våra styrande som insett. De vet helt enkelt inte vad exponentiell tillväxt är, då för skulle de inte prata som de gör. Jag behöver väl inte ens nämna Albert Bartlett,s helt eminenta föreläsning om dubbleringstider för denna bloggs läsare. Men om nu det finns någon som, mot förmodan, inte sett den så uppmanar jag denne att lägga en timme på hans föreläsning. Finns på Youtube, sök på Bartlett.

Vi kan nu se att de problem som Meadows förutsade för fyrtio år sedan, skulle börja hända på allvar i just vår tid, händer just i denna tid. Prognosmakarnas analyser var trots all sin dysterhet om industrisamhällets framtidsutsikter, rätt. De små problemen har redan börjat och de stora problemen kommer när tillgången på billig energi inte kan hålla jämna steg med efterfrågan. Peakoil. Då kollapsar hela vår tillväxtbaserade ekonomi. För hur det än är så måste något driva vår ekonomi och detta något är i första, andra, tredje, och fjärde hand..... olja. De som läste så här långt kan själva läsa vad till exempel, Richard Heinberg, Kjell Aleklett, Colin Campbell, Matt Simmons, Gunnar Lindstedt skrivit och bilda sig en uppfattning själva. Ovanstående är i alla fall min slutsats. Vi måste ha mat, kläder, tak över huvudet, sedan tillkommer allt skräp som vi inte behöver för vårt livsuppehälle men som vi måste tillverka , transportera, konsumera och slutligen destruera. Bilar, datorer, teveapparter, mode, möbler och femtioelvatusen saker till måste tillverkas för att hålla i gång vår sjuka ekonomi.

Vår ekonomi var lika galen för fyrtio år sedan som idag, men symtomen var mindre uppenbara då. Maktens psykopater kunde dölja sjukan bakom framtidslöften om tillväxt. Högre lön, tidigare pension, bättre sjukvård. En materiellt bättre och bekvämare värld döljde sjukan för flertalet och de som genomskådade fasaden blev förlöjligade och kallade domedagsprofeter eller gjorde sig rika på dess felkonstruktion. Så än idag. Våra styrande och flertalet i vårt samhälle vill fortfarande inte inse att vår bekväma överskottsvärld håller på att ta slut. De vägrar släppa taget.

torsdag 23 februari 2012

Början på nått nytt

 
Början på nått nytt?

Vi människor har under hela vår historia varit vana vid att bara kunna ösa ur en hittills aldrig sinande rik natur. Metaller, olja, kol, rent vatten, oceaner fulla av fisk, milsvida skogar. Kraven på framtiden har alltid ökat. I dag ställs till och med våra pengar ut så. Som tomma krediter av bankerna. Som små lådor som ska fylla med något värdefullt. De kan ställas ut under förvissningen att framtidens resurser alltid har funnits för utgöra motvärdet till dagens, vad vi kallar pengar. Krediternas ränta medför dessutom att penningsystemet måste växa i en evigt ökande spiral mot det stup som väntar vid detta givna lagers slut. Ett stup som nu enkelt kan anas. Vi måste ändra detta system och sprida insikten om dess inbyggda omöjlighet.

Hur skulle då ett penningsystem se ut i en framtida betydligt enklare värld. Motvärde saknas på grund av brist på råvaror. Går det ens att använda det vi idag kallar pengar i denna krympande värld. Pengar är från början tänkta att underlätta vid byteshandel. Man ska inte behöva byta en ko mot en flock höns och sedan tvingas byta hönsen mot en ost. Det är inte säkert att man vill dela kon i mindre delar. Kor mjölkar dåligt då.

Nej, framtidens pengar kan bara vara baserade på verkliga produkter, redan skapade. De kan bara baseras antingen på väl utförda arbeten, tjänster, uppgrävda råvaror, eller något annat attraktivt brukbart. Mycket enkelt, värdet måste skapas först, bytesmedlet sedan och mäta detta värde i det som ska utgöra pengar. Detta innebär slutet på den globala värld där allehanda skräp måste tillverkas och säljas bara för att hålla en fullständigt sjuk ekonomi igång.

En fisk kan bytas mot att dess tilltänkta köpare får gräva ut säljarens grönsaksland den stund som säljaren tycker motsvarar den tid han fick lägga på infångandet av fisken. Samtidigt kan priset på fisken bestämmas av hur hungrig köparen är. Priset är förhandlingsfråga mellan säljare och köpare. Bara så kan en ärlig ekonomi byggas. En sådan ekonomi innebär att inga parasiter kan tjäna på att vara mellanhand och parasitera på andras arbete. Idag döljs parasitens fula tryne bakom medlöpande lismande politiker och penningsystemet hålls igång av de lagrade fossila energikällor som nu börjar tryta.

Framtidens pengar måste baseras på de verkliga värden som bara brukbara produkter kan ha. Frågan som uppkommer är då vad som ska utgöra framtidens pengar. Hur ska man byta attraktiva produkter? Troligen med hjälp av något som förr varit bestående, skuldfritt och nästan oförstörbart, nämligen mynt. Lokalt utgivna mynt är den enda bestående skuldfria valutan.

måndag 20 februari 2012

James Richards

Framtiden?

http://www.youtube.com/watch?v=p5lbd8gsqRE&feature=player_embedded

Tja, han verkar ju ha bägge fötterna på jorden.