Tillväxtens
mantra ljuder i västvärldens media. Oromey har talat. Jobben ska
öka. Konsumtionen ska öka. Pengarna ska öka. Rikedomen ska öka.
Ja, allt ska öka. Men inte bara ur Oromey,s utan ur varenda politikers
glappiga käft skallar tillväxtens mantra likt ekon mellan bergens
väggar. Tillväxt, tillväxt, tillväxt....ho-ho....ko-ko som ett nöt.
Jag
såg ett foto häromdagen, taget från månen med vårt lilla klot i
fokus. Detta klot är den enda plats som, trots alla science fiction
filmer, vi med säkerhet vet är beboelig för oss, skapelsens krona, homo sapiens
sapiens. Detta klot såg så skört och litet ut i den
mörka kalla rymden. En blåskimrande liten boll inlindad i tunna bomullslika
rökskyar. Ömtålig likt ett nyvärpt ägg.
Men
detta lilla klot förväntas kunna öka sin avkastning till oss, dess
självutnämnda ägare, i evinnerlig tid. Detta trots att vilken idiot
som helst kan se att detta vårt lilla klot har en begränsad yta. Men vem som helst är ju inte politiker och har begåvats med talets
gåva.
Ja,
vi har ju köpt dess yta med våra egna pengar, så vem kan
protestera? Donna lägger emellertid huvudet på sned och tittar konstigt på
mig när jag säger att vi äger Jorden, vi människor. Sedan reser
hon sig, skakar sin lurviga päls och går och lägger sig i sin korg.
I
naturen finns det bara en sak som växter exponentiellt och det är
cancer. Cancer slutar alltid med värdvarelsens död. Om inte nu
cancern opereras bort vill säga. Så vad blir valet i vårt fall.
Ska vi dö tillväxtens död eller låta operera bort cancern?
Vi har fått diagnosen. Vi börjar inse att vi inte är odödliga. Men vi ligger inte på operationsbordet än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar