Det normala blir åter normalt.

Under de tusentals år det funnits människor på denna planeten har de levt på det som årligen beväxt dessa yta. De har skördat det de sått med hjälp av sina egna och sina dragdjurs muskler. De har levt i harmoni med och vårdat det som ärvts av förfäderna. Visst har förekommit krig och anspråk på andras mark och resurser, men krigandet har även det skötts med hjälp av egna och djurens muskler. Detta har varit det normala livet för mänskliga varelser under hundratusentals år.

Så skedde för ett par hundra år sedan en egendomlig utveckling. Vi hittade kol och lärde oss att omvandla den i kolet lagrade energin till exergi, med hjälp av ångmaskinernas vevstakar, remmar och enorma svänghjul. Vi förskingrade kolets exergi till värme och avgaser för att aldrig mer kunna återskapas. Vi betraktade detta som normalt.

Sedan hittade den ännu energirikare oljan. Med hjälp av förbränningsmotorer förskingrar vi än idag dess exergi till försurande och giftigt avfall i samband med de transporter som driver vår ekonomi. Transporterna förutsätts och även de som egentligen borde betraktas som rena semesterutflykter, är bra för vår ekonomi. Däck slits, bilar slits, bilar byts ut, BNP stiger. Normalt i dagens affärsvärld är att flyga till Rom på förmiddagen, Frankfurt på eftermiddagen för att sedan ta en sov och viloperiod på kvällsplanet till New York. Normalt familjeliv är att ha minst två utlandsresor per år och där utöver diverse helgtrippar till några av Europas storstäder. Normalt är att fabrikerna flyger delar från andra sidan klotet eftersom lagerkostnader har en negativ inverkan på delårsrapporten.

Den förskingring av solens sedan årmiljoner på Jorden lagrade energitillgångar kallas för utveckling och är normal. Den driver vår ekonomi och betraktas av våra ledare för en hållbar utveckling, trots att till och med våra minsta kan inse att lager är lager och inga flöden.

Denna normala utveckling kommer nu emellertid till sitt obönhörliga slut. Lager som töms fortare än de skapas, tar slut. Den tid vi levt över våra tillgångar kommer till, sitt slut. Att ha anspråk hjälper föga, realiteten segrar. Det som varit det normala under hundratusentals år blir åter det normala.