Exergiakademin

Jag ska inte vara långrandig, det är ju fredagskväll i vår bekväma värld. Mätta och belåtna sitt vi och jäser framför teven. Kanske vi lyssnar lite strött på de manipulerade nyheter vi matas med via mutmedias nyhetsredaktioner. Visst det är krig och jordbävningar lite överallt, men vem orkar bry sig? 

Men det var inte det jag tänkte ta upp, utan något helt annat nämligen exergi. Jag har, som en av alltför få, läst de flesta av Staffan Delins böcker. Staffan har en förmåga att både uttrycka och få det, för de flesta komplicerade, men egentligen självklara att bli förståeligt. Nu har jag äntligen lagt upp Exergiakademins hemsida här i marginalen. Adressen är:  

http://www.exergiakademin.se/

Staffan Delin höll ett inledningstal på Exergiakademins möte 2006 där han sågar Adam Smiths och nästan alla ekonomers verklighetsuppfattning jäms med fotknölarna. Jag kopierar och lägger upp hela talet här sen får vem som protestera bäst fan de vill. Anledningen är väl de sprida sina kunskaper och hur roligt är det att läsa det som Exergiakademin skriver när det finns något som Facebook, Idol, mm:



Exergigruppens samtalsdag den 22 november 2006
Inledning av fil.lic. Staffan Delin
    
Från Alkemi till Exergi
Hur en verklighetsuppfattning med rötter i 1700-talet leder vår civilisation till att såga av den gren den sitter på.


Den styrande världsbilden – Drömmen om det Rationella Paradiset
Nationalekonomins fader", nationalekonomen och samhällsfilosofen Adam Smith, publicerade "An Inquiry Into the Nature and Causes of Wealth of Nations (1 - 2 1776). Detta arbete utgör grunden till den "klassiska skolan" inom nationalekonomin och speglar den världsbild, (det paradigm, den kulturbärande, meningsskapande vision) som omfattades av Smith och hans samtid. Den har fortfarande mycket stort inflytande. Karl Erik Edris har träffande döpt den till ”Drömmen om det rationella paradiset”. Utifrån den upplever och bedömer de flesta av oss vad som är sant och falskt, relevant och irrelevant.

Denna dröm om ett rationellt paradis bygger på alkemisternas uppfattning om verkligheten. ”Elden”- sedermera ”energin” - tillskrev de förmåga att förändra och förädla materien. Eftersom människan är den enda varelse som behärskar elden, drog alkemisterna slutsatsen, att även människan har förmåga att förädla. Förklaringen ligger i att alkemisterna uppfattade alla fasta ämnen som elementet ”jord”, vilket innefattade även malmer och malmer kunde bevisligen förvandlas till metall med eld. Eftersom de ansåg  metaller vara värdefullare än ”jord”, blev deras slutsats, att människan förädlar och skapar mervärden.

Det är därför knappast förvånande att Adam Smith i sin ekonomiska teori förutsätter att människan besitter förmåga att förädla och skapa mervärden med sitt arbete och sitt kunnande. Smith utgick också från att naturen tillhandahåller vad han kallade ”fria nyttigheter”, d v s det vi kallar ”naturresurser”, vilka det står människan fritt att använda. Han förutsatte vidare att dessa ”fria nyttigheter” var outsinliga.

Smith’s ekonomiska teori och ”Drömmen om det rationella paradiset” bekräftas och upplevs som sann in i vår tid. Detta eftersom allt mera ”fria nyttigheter”, d v s råvaror och andra resurser från naturen gjorts tillgängliga för konsumtion och medfört allt bättre levnadsförhållanden för allt flera.

Störningar i världsbilden – bot genom ökande kontroller.
Först en bit in på 1900-talet, uppmärksammades fenomen, som inte stämmer med ”Drömmen om det rationella paradiset”. Sjöar och vattendrag förorenades av utsläpp från samhället. Till detta kom luftföroreningar, försurning av mark och vatten, nitratförgiftning av grundvatten, jorderosion, ökenspridning, ozonhål över polarområdena m m. De som framhöll att sådana fenomen inte borde uppträda, om människan förädlar och skapar mervärden, så som ”Drömmen om det rationella paradiset förutskickar, bemöttes med att det vore för dyrt att förädla föroreningarna och avfallen samt därför billigare att bryta ned dem och bli dem kvitt. En lösning av problemet menade man, vore att förbjuda utsläpp av föroreningar till miljön.
Sagt och gjort. Restriktioner infördes beträffande utsläpp, användning och marknadsföring av insekts- och ogräsbekämpningsmedel, kvicksilver, kvicksilverföreningar, klor och en hel rad andra kemikalier.

Eftersom dessa åtgärder visades ha avsedd effekt, upplevdes åtgärderna som en bekräftelse av ”Drömmens om det rationella paradiset” giltighet. En miljövårdsbyråkrati växte fram för att utveckla lagstiftningen på miljöområdet och kontrollera efterlevnaden av denna lagstiftning. En miljövårdsindustri etablerades dessutom för att bygga och driva avloppsreningsverk, rökgasreningsanläggningar och anläggningar för att ta hand om och ekonomiskt exploatera diverse avfall och nedbrytningsprodukter.

Störningar och problem växer – trots kontroller och restriktioner.
Trots detta växer avfallsmängderna. Luften förorenas allt mera av koldioxid, andra s k växthusgaser och mycket annat därtill. Sjöar och vattendrag förorenas och förgiftas, vilket tvingar fram allt flera restriktioner, när det gäller att äta fisk och skaldjur. Östersjön blir allt mera förorenad och s k algblomningar, d v s massförekomst av Cyanobakterier, blir allt vanligare och ymnigare. Syrgashalten i Östersjöns djupare partier minskar och s k ”döda bottnar” breder ut sig.

Detta är svårförenligt med ”Drömmen om det rationella paradiset”. Dess förmåga att skänka mening och sanningsupplevelse hotas. En serie internationella konferenser om miljö och klimat kan ses som tecken på detta.
Den senaste i raden av dessa konferenser har anordnats i Nairobi. Syftet är att åstadkomma bindande internationella överenskommelser om att minska utsläpp av växthusgaser och motverka klimatförändringarna. Hittills har framgångarna dock varit mycket begränsade.


Ny verklighetsuppfattning på vetenskaplig grund.
Inom naturvetenskapen har en ny verklighetsuppfattning, som i hög grad skiljer sig från alkemisternas, vuxit fram sedan början av 1800-talet och medfört att ”Drömmen om det rationella paradiset” kommit att starkt ifrågasättas.

Det började med att Jeremias Benjamin Richter år 1792, upptäckte att olika ämnen kan reagera med varandra bara i vissa proportioner. År 1803 insåg John Dalton den genomgripande betydelse av Richters upptäckt och hävdade att varje homogent ämne består av odelbara smådelar, vilka liknar varandra fullständigt vad beträffar vikt form etc. Han utgick vidare från att dessa smådelar, som kommit att kallas atomer, varken kan nyskapas eller förintas. Dessa Daltons hypoteser har sedermera bekräftats av många
andra. Senare har det emellertid visats, att atomerna inte är så odelbara som Dalton tänkte sig. Dessutom har det visats att atomerna har en inre struktur med en kärna omgiven av elektroner.

Den förmåga att förändra materien som elden har och som alkemisterna observerade, uppfattas numera som en manifestation av att energi frigörs när materians, d v s atomernas inbördes relationer och inre strukturer ändras, vilket samtidigt innebär att också deras fysiska tillstånd och kemiska egenskaper ändras.

När t ex ved brinner med syre från luften, frigörs energi i form av värme och ljus. Det är resultatet av att kemiska bindningar mellan atomerna i veden bryts upp och nya atomkonstellationer och bindningar uppstår samt att elektronerna inne i atomerna rör sig på nya sätt. Resultatet blir också att veden omvandlas till och rök och aska, d v s till koldioxid, vattenånga och närsalter.

Men – kan ved och syrgas återskapas ur askan och röken? Hjälper det i så fall att värma röken och askan d.v.s.  tillföra energi? Det fungerar inte!  För att processen ’från rök och aska till ved och syrgas’ skall äga rum måste energi förvisso tillföras, men den måste tillföras på ett särskilt sätt!
Energi är rörelse, rörelse bland atomer och bland elektronerna inne i atomerna. Det räcker dock inte att sätta dem i vilken sorts rörelse som helst - det får dem inte att hamna i rätt inbördes relationer och förena sig till de specifika atommönster, som kännetecknar ved respektive syrgas.

Det krävs energi med ’kvalitet’ = EXERGI
För att dessa mönster, d v s strukturer, skall uppstå ur koldioxid, vatten och närsalter, måste atomernas rörelser vara väl avvägda och riktade. Energin som de tillförs måste vara exergi. Exergi betecknar ’arbete’, dvs ordnad rörelse, eller förmåga till arbete. ’Energi’, däremot är rörelse eller förmåga till rörelse, alltså inte nödvändigtvis arbete.

Naturens teknik bygger upp!
Med hjälp av exergi kan atomerna under vissa omständigheter fås att kollidera med varandra och växelverka med varandra, så att de kemiska bindningar och övriga relationer mellan atomerna uppstår som medför att ved och syrgas bildas.
Tekniskt är detta en mycket krävande uppgift. Hittills har bara de gröna växterna klarat av att genomdriva den med hjälp av sin fotosyntes. 

Ta ett konkret exempel. Torr ved innehåller 4,7 kWh exergi /kg ved. Detta är den exergimängd som binds, när ved bildas ur koldioxid, vatten och närsalter, d v s ur rök och aska. Det räcker dock inte med att tillföra bara tillföra dessa 4,7 kWh exergi /kg ved, för att få processen att gå. I verkligheten krävs mycket mera, eftersom processen dels är uppdelad i många, på varandra följande delprocesser och dels därför att exergi förbrukas i varje sådan delprocess.


Framställning av ved och syrgas ur rök och aska är ett exempel på en exergifixerande  eller resursuppbyggande process där exergifattiga ämnen, i detta fall koldioxid, vatten och närsalter, omvandlas till exergirikare materia, i detta fall ved och syrgas. Exergifixerande processer kallas också anabola.  De kräver att exergi tillförs någonstans ifrån för att kunna genomdrivas.
Även mänsklig teknik kräver tillförsel av exergi – och den kommer oftast från lagrade depåer av exergi – fossila bränslen. Vid förbränning bryts fossila bränslen ned till bl.a. koldioxid och olika föroreningar. Dessutom – och om möjligt viktigare – människans teknik (utom vissa typer av jordbruk) tillverkar produkter och tjänster genom att bryta ned och skingra det som naturens teknik har byggt upp och genererar avfall som skadar naturens teknik - miljöförstöring.

 I växternas fall drivs omvandlingen av koldioxid, vatten och närsalter till biomassa med exergi från solljuset. Det betyder att exergi från solljuset binds i biomassa och syrgas. Naturen blir därför exergirikare, d v s rikare på resurser, i takt med att biomassa syrgas bildas och lagras upp i naturen.

Under miljarder har har stora mängder biomassa. och motsvarande mängd syrgas bildats och i sig bundit exergi från solljuset. En del av den bildade biomassan har lagrats in i jordskorpan och jästs till petroleum och naturgas. En annan del har omvandlats till stenkol. Syret, som bildades via fotosyntesen, har ansamlats i bl a atmosfären och utgör i dag dess syrgasförråd.
Andra resultat av exergifixeringen från solen och den biologiska aktiviteten är, att mineraler har fällts ut ur vattenlösning och bildat malmer m.m. Det kan ses som exempel på en solexergidriven rening av vatten.

Summa sumarum har stora mängder exergi, som emanerar från solen, bundits i allehanda naturresurser och strukturer, vilka tillsammans tillhandahåller de livsbetingelser, som vi och våra medvarelser är anpassade till beroende av. Människans teknik är i full färd med att bryta ned vad naturens teknik har byggt upp.

Strikta villkor för hållbarhet och uthållighet negligeras.
Eftersom alla processer måste drivas med - och förbrukar exergi, för att över huvud taget äga rum, finns det inga processer som kan skapa mer exergi, än vad de själva måste förbruka. Detta har stor betydelse då det gäller att förstå de villkor som gäller för att generera och förbruka resurser i naturen och samhället.

För att skapa och förnya resurserna i naturen och samhället, måste exergi tillföras från solljuset och fixeras i resursuppbyggnad, d v s genom omvandling av nedbrytningsprodukter och avfall till resurser. Denna exergifixering från solljuset måste vidare vara minst lika omfattande som den sammanlagda resursnedbrytningen och exergiförbrukningen i naturen och samhället. I annat fall saknas en grundförutsättning för att göra samhället uthålligt.



Detta diskuteras dock lika litet i Nairobi som under tidigare konferenser. Där ägnas uppmärksamheten i stället åt hur man skall få fram mera drivmedel, som orsakar mindre koldioxidutsläpp. Att drivmedel, vare sig de ger upphov till koldioxid eller inte, används för att driva processer som förbrukar exergin i råvaror och andra resurser och omvandlar dem till konsumtionsvaror och vidare till nedbrytningsprodukter och avfall, uppmärksammas inte. Man bör därför fråga sig om något egentligen kan vinnas. Möjligen något mera tid. Diskuterar man verkligen rätt problem? Problemet som måste lösas, om samhället skall bli uthålligt består i, att den sammanlagda exergiförbrukningen i naturen och samhället inte får vara större än den sammanlagda exergifixeringen där.
Industrisamhället – Västvärlden, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien m.fl. – ägnar sig åt ett delproblem vars politiskt sannolika lösning sannolikt förvärrar situationen.