Jag går varje kväll en invand runda, när vädret så tillåter, med en av våra hundar. Ganska sent i vart fall och hur som långt efter mörkrets inbrott. Vindstilla, lite kyligt, ofta stjärnklart. Hämta posten, spana efter traktens vildsvin och känna på natten. Lyssna på gässen, råbockarnas brunstvrål och så förstås, lastbilarnas stönande dieslar.
Tre kvällar denna vinter har jag mött ett lodjurs blickar under min runda. En lite isande känsla att uppleva. Ett av Sveriges största rovdjur ligger och spanar på mig och min lilla hund. De stora glödande ögonen speglar sig i min pannlampas sken. Han brukar resa sig, när han inser att han blivit upptäckt och sakta försvinna in i skogens mörker, utan att vända sig om.Det måste vara en hanne på grund av dess storlek. Ungefär som en labrador i längd, men lite högre.
Ikväll var det dags igen, fast nu på ett längre avstånd än de föregående gångerna, så jag är inte säker. Kan ha varit ett rådjur, men troligen ett lodjur. De stora ögonen följde varje rörelse jag gjorde. Blinkade men låg kvar, trots det skarpa skenet från min lampa. Undrar vad han tänkte? Tror inte att han var på jakt efter hunden. Mest nyfiken, troligen? Undrande och nyfiken på vad jag är för en konstig varelse.
Lodjuret är troligen på span efter vildsvinsbebisar. Tio, tjugo kilo sådär, Gäller bara att se upp för mor sugga, hon är väldigt farlig hon, även för hur stora lodjur som helst. För att nu inte tala om galtarna. Den största fällda inom vårt jaktvårdsområde vägde tvåhundratrettio kilo, men det lär finnas större. Det finns en åtelfilm på en galt som är över en och trettio över ryggknotan. Två och femtio till tre meter lång. Betar på trettio centimeter. Tur det finns jakttorn.
Lodjur lär ha ett revir på ungefär hundra hektar, men vem vet i ett vildsvinsdistrikt? Hur som, trevligt att bli bevakad av ett så sällsynt djur, om man inte är betraktad som dess byte, vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar