Jag har inte skrivit så mycket om själva penningsystemet på en längre tid. Jag läser och
kommenterar mest på andra bloggar. Mestadels på en del utländska, men ibland på Lincolns. Jag försöker i stället peka på de konsekvenser
vår sinnessjuka ekonomi får på världen runt oss. Men för att
alla ska veta att jag inte är ensam i min kritik av penningsystemet
och dess konsekvenser så följer nedan ett inlägg som Oscar
Kjellberg (tidigare VD på JAK-bank) gjorde på bloggen Positiva
Pengar den 12 mars 2014.
----------------------------------
Pengar är den
felande länken – skrev Oscar Kjellberg på bloggen Positiva pengar
den 12 mars 2014
http://positivapengar.weebly.com/blogg/pengarna-r-den-felande-lnken-gstinlgg-av-oscar-kjellberg
Oscar Kjellberg, tidigare vd för JAK
medlemsbank, skriver om hur pengar är den felande länken i ett
sjukt penningsystem.
Utanför snart
sagt varje livsmedelsbutik i storstäderna sitter en tiggare. Inne i
samma butiker kastas mängder med mat. Vårt land är rikt, vi
har ett överflöd som är så stort att det är normalt med svinn.
Samtidigt har vissa inte ens det nödvändigaste.
När
folk har brist på det de behöver, trots att det finns ett överflöd,
så brukar man säga att de saknar pengar. Livsmedlen är
producerade, de finns i butiken och om tiggarna hade pengar så hade
de kunnat stilla sina behov.
Om man följer kedjan från den
märkliga synen av en butik som slänger mat samtidigt som det står
hungriga människor utanför så hamnar vi till slut i sättet vi
skapar pengar. Jag ska strax visa hur. Detta insåg redan danska JAKs
grundare Kristian Engelbrecht Kristiansen, som tillsammans med
konstnären och författaren Johannes Hohlenberg, skrev Bogen om
J.A.K (1935).
Vi närmar oss det tillstånd då man svälter
ihjäl mitt i överflödet, skriver han under den ekonomiska krisens
1930-tal på Sydjylland. Precis som tiggarna idag hade många på den
tiden svårt att få ihop till livets nödtorft. Kristiansen menade
att om vi i stället hade ett ”omsättningsmedel” som alltid
motsvarade den aktuella varumängden så att all produktion kom till
nytta och om de som behöver varorna alltid kunde få tillgång till
pengar så skulle allt vara i sin ordning.
Det faktum att det
inte det inte var så fick honom att se pengarna som problemets
kärnpunkt. Systemfelet ligger i att människor tvingas producera –
inte till fördel för sig själva eller för dem som behöver
varorna – utan till fördel för ”de människor och grupper för
vilka penningutbytet, inte varuutbytet, är det viktiga”.
Redan
när danska JAK bildades 1931 fanns insikten att när pengar skapas
och går ut i omsättning som lån som ska förräntas, så blir
pengar en vara bland andra. Den blir en mycket speciell vara eftersom
den inte kostar mycket att framställa samtidigt som den är
oumbärlig i ekonomin. Detta innebär att ägarna till bankerna får
ett övertag över all ekonomisk verksamhet och att samhällets
tillgångar stadigt koncentreras där.
Denna insikt föranledde
danska JAK att ge ut en egen valuta. Grundtanken var att kontrollen
över pengarna skulle ligga hos ”folkgemenskapen” och att
pengarna skulle ha täckning i reella tillgångar, naturtillgångar.
De så kallade andelspengarna som cirkulerade i JAKs
jordbruksgemenskaper i början av 1930-talet grundades i värdet på
jorden som medlemmarna ägde och brukade. När andelspengarna blev
allt mer populära krävde dock storbankerna ett stopp för dem, och
de förbjöds 1933.
Dagens pengar
ohållbara
Idag har vi två slags
pengar. Vi har mynt och sedlar som anskaffas av Riksbanken. De kommer
ut i omlopp genom bankernas uttagsautomater och genom att
detaljhandeln köper dem för sin kontanthantering. Mängden styrs av
allmänhetens efterfrågan. Vi har också kreditpengar som skapas av
de privata bankerna. Dessa pengar utgör den största delen av våra
pengar.
Bankerna är alltså inte mellanhänder mellan in- och
utlåning som de flesta tror utan skapar pengar genom att lämna
krediter i samband med att de lämnar lån till sina kunder. I sin
lagenliga dubbla bokföring för de in dessa krediter som
insättningar på kundernas konton samtidigt som de bokar upp samma
belopp som en skuld till banken (det blir med andra ord en tillgång
i form av en lånefordran för banken).
När kunden betalar
tillbaka lånet försvinner pengarna ur cirkulationen och därmed
upphör de att finnas till. Under den tid som dessa kreditpengar har
funnits till har banken fått ränta på dem. Ränteintäkten minus
bankens kostnader ger bankens vinst.
Men en bank kan inte
skapa hur mycket pengar som helst. Det finns två faktorer som
bromsar.
Den första är att banken alltid måste ha en
tillfredsställande likviditet. Det måste alltid finnas sedlar i
bankens uttagsautomater och banken måste alltid, för kundens
räkning, kunna föra över kreditpengar till ett annat konto i en
annan bank.
Den andra faktorn är kapitaltäckningskravet som
innebär att bankens egna kapital inte får vara för litet i
förhållande till de risker som den utsätter sig för genom sin
bank- och finansieringsverksamhet. Det betyder att när bankens
utlåning växer så måste det egna kapitalet ökas. Det kan öka
antingen genom att banken inte delar ut all vinst till sina
aktieägare utan behåller en del eller genom att den drar in nytt
eget kapital genom nyemission av aktier. (För medlemsbanker handlar
det om medlemmar och medlemsinsatser.)
JAK
annorlunda
Sparlånesystemet är
ett led i JAKs arbete för att utveckla en räntefri ekonomi. Jag är
medlem i banken och vi vill inte medverka till ökande klyftor eller
till det krav på ständig tillväxt som det skuldbaserade
penningsystemet kräver.
I JAK Medlemsbank bokas ett lån upp
samtidigt som medlemmen åtar sig att spara motsvarande mängd.
Principen är att den mängd pengar som JAK skapar och för ut i
omlopp i ekonomin, ska balanseras genom att lika mycket dras ur
omlopp genom för- och eftersparande. Därmed bidrar inte JAK till
det tillväxtkrävande penningsystemet.
Farlig
dynamik
I och med att riksbankens
mynt och sedlar numer inte utgör mer än tre procent av
penningmängden (M3) och bankkrediterna 97 procent, så har dynamiken
i ekonomin förändrats på ett påtagligt sätt.
Vi kan likna
det skuldbaserade penningsystemet vid ett badkar som fylls via en
kran och töms genom sitt avlopp. Om påfyllningen av badkaret är
lika stor som avtappningen så är nivån stabil men det är en
balans som är svår att åstadkomma.
Eftersom lånen ska
kunna betalas tillbaka med ränta måste mer pengar lånas ut än som
amorteras och nivån i badkaret måste därför ständigt öka vilket
den också gjort (se diagrammet här intill).
Penningmängden
måste också balanseras mot det allmänna behovet av pengar i
ekonomin. För att illustrera detta kan vi tänka oss ett andra
badkar intill det första. I det andra badkaret motsvarar vattennivån
de produktion som äger rum i ekonomin. Allt produktion innebär att
en mängd transaktioner måste utföras med hjälp av pengar.
Produktionen mäts med måttet bruttonationalprodukten (BNP). Vi kan
därför säga att vattnets nivå i detta badkar motsvarar BNP.
Om
det skulle bli för mycket pengar i omlopp i förhållande till det
allmänna behovet av pengar så blir det inflation och vid för lite
så blir det deflation. Vid inflation minskar pengarnas värde i
förhållande till alla andra priser, vid deflation blir det tvärtom.
Omloppshastigheten har också betydelse. Ett snabbt omlopp bidrar
till inflationstendensen, ett långsamt till
deflationstendensen.
Att hålla balans mellan nivåerna (och
omloppshastigheterna) i dessa båda badkar är Riksbankens uppgift.
Riksbanken vet att om den sänker räntan så blir effekten i normala
fall att kranen i badkar två ökar och därmed ökar produktionen i
ekonomin. Med obegränsad tillgång till energi i form av
arbetskraft, el och olja av olika slag är det lätt att öka
produktionen.
Särskilt stor betydelse har energitillförseln
i form av billig olja haft under hela 1900-talet. Under denna tid har
BNP ökat i stort sett i takt med penningmängden. Det är väl känt
att energikriser ger upphov till lägre ekonomisk tillväxt och att
det förorsakar finansiella kriser. Statistiskt sett är
samvariationen mellan energitillförsel och ekonomisk tillväxt
mycket stor.
Mot kollaps
I
och med finanskrisen har dock industrisamhällets problem, både med
pengar och med produktion, blivit tydliga. Skuldsättningen har
minskat, särskilt i USA och även på många håll i Europa (men
inte i Sverige). Bankerna lyckas inte skruva på kranen i badkar ett
eftersom de inte lyckas hitta tillräckligt med villiga låntagare
som med säkerhet kan återbetala lånen. Det innebär att
penningmängden krymper. (Sverige sticker ut i det internationella
sammanhanget för hos oss har den privata skuldsättningen ökat och
många varnar för att det hänger samman med att vi blåser upp en
bubbla i bostadspriserna.)
Men, som jag visade ovan,
penningsystemet fungerar inte ifall inte nivån i badkar ett ständigt
höjs. Om tillflödet av nya pengar i de finansiellt svaga delarna av
Europa och USA blir för lågt riskerar de största bankerna att gå
omkull på grund av att deras låntagare inte klarar av att betala
sina lån med ränta. Alltså försöker regeringarna stötta
bankerna och särskilt de största bankerna. I de länder där
banksystemet skapar för lite pengar går centralbankerna in och
skapar pengar. Man monterar på en reservkran på badkar ett. Detta
har vi sett i USA, EU och Storbritannien under de senaste åren.
Men
det är inte bara Badkar Ett det är problem med. Nivån i Badkar Två
ökar inte heller tillräckligt - tillväxten i ekonomin är svag.
Kranen i det andra badkaret utgörs av sänkta räntor. Låga
styrräntor har de senaste åren blivit något av ett beroende och
ses inte längre som en provisorisk åtgärd. Kranen i det andra
badkaret är alltså nästan fullt öppnad men nivån i badkaret
stiger ändå inte.
I ett längre perspektiv kan man se att
investerarna inte längre satsar på utökad produktion i
industriländerna. I stället placerar de sina pengar finansiellt.
Det innebär inte att det finns några goda utsikter för att
produktionen ska öka framöver. Energipriset har stigit, flödet av
olja och andra ändliga resurser stagnerar. Detta gör också att
nivån i Badkar Två har mycket svårt att stiga. En del skulle säga
att det är omöjligt.
Tillväxtens tid är över - men om
produktionen minskar kommer det skuldbaserade penningsystemet att
kollapsa.
Ökat ifrågasättande
I
större omfattning än någonsin ifrågasätts nu återigen bankerna
och det skuldbaserade penningsystemet. Förra gången, under den
stora depressionen, i form av Chicagoplanen som fick stöd av flera
namnkunniga ekonomer som Frederick Soddy, Irving Fisher. Henry
Simons, Frank Knight och Milton Friedman. I den nya stora
depressionen har denna plan och liknande idéer väckts till liv av
den australienske ekonomiprofessorn Steve Keen, ekonomerna Michael
Kumhof och Jaromir Benes (IMF), ekonomiprofessor Dirk Bezemer
(University of Groningen), ekonomiprofessor Bernard Lietaer och många
fler. Koncentrationen av tillgångar hos några få är större än
någonsin samtidigt som naturens gränser gör sig allt mer
påminda.
Det är dags för svenska JAK att återuppta de
danska traditionerna att experimentera med fler faktorer än in- och
utlåning. Det är svårt att se att någon skulle befinna sig i en
bättre position än denna medlemsbank för att kunna göra det. Här
har inte minst framlidne Margrit Kennedy och Bernard Lietaer visat
hur man med hjälp av rätt designade komplementära valutor kan få
fart på outnyttjade resurser.
Tiggarna utanför
livsmedelsaffärerna har brist på pengar. Men det råder ingen brist
på resurser som skulle kunna komma dem till godo. Vi har även
svenska tiggare. De har ett annat beteende och är inte lika
framträdande men även de har hamnat utanför vår fortfarande varma
gemenskap - och nu möter de en hård konkurrens på hemmaplan från
hela EU:s utanförskap.
Detta är ett symptom på ett sjukt
penningsystem. De fattiga måste hjälpas och orsaken måste
åtgärdas.
Oscar
Kjellberg, vd i JAK medlemsbank 1993 – 2003, utvecklingsdirektör
2003 – 2008 samt ansvarig för bankens regelefterlevnad och
riskkontroll 2008-2010.
Redaktörerna
på JAKs tidskrift Grus & Guld, Karin Backström och Maria
Lövfors har medverkat i redigeringen av artikeln.
Fotnot:
Framlidna Margrit Kennedy var en tysk arkitekt, författare och
debattör i ränte- och penningfrågor. Bernard Lietaer är
civilingenjör, ekonom, författare, professor och expert på
monetära system.
Tillägg:
Lincoln har redan skrivit om de danska andelspengarna här:
http://parasitstopp.wordpress.com/2011/07/11/jak-bankens-alternativ-till-guld/