Vad
de flesta så kallade ekonomer inte förstår är att de statliga
budgetarna omöjligen kan balanseras så länge vi har ett
penningsystem där bankerna skapar pengar baserade på räntebärande
skulder. Detta system innebär en skuldtillväxt agenda. De
totala skulderna måste ständigt öka för att skapa de
pengar som ska möjliggöra ränteinbetalningarna, vilket åstadkommer
en exponentiell tillväxt i antalet skulder. När den privata sektorn
slutligen är överskuldsatt, blir regeringen ”lender of last
resort”, penningsystemets garant. Misslyckas regeringen i den
rollen har vi en sammandragning av penningmängden, med följden av
konkurser, arbetslöshet och lågkonjunktur. Om regeringen antar
pengatryckarrollen har vi inflationen. Så detta är valet, recession
eller inflation, eller för den närmaste tiden lite av varje.
Inget belopp av "kvantitativa lättnader" eller skatt nedskärning eller statliga utgiftsminskningar kommer att ta oss ur detta dilemma. Politiker kanske att kunna försena det lite längre, men inget belopp av politiker skapat kan förhindra den oundvikliga krisen med stort K. Bristen på bytesmedel.
Våra
pengar skapas som räntebärande skulder av våra banker och det som
upprätthåller deras värde är övertygelsen om att de framtida
resurser, som ska skapas deras värde, existerar. Men eftersom
pengarna skapas som räntebärande skulder, alltså måste lånas
till existens med en till skulden vidhäftad ränta, måste världens
resursbas växa exponentiellt. Minsta titt i en mattebok kan övertyga
vem som helst om att detta är en fysisk omöjligt.
2 kommentarer:
så sant,
bra att du fortsätter skriva Farfar
Jag ska skärpa mig, men det är mycket att stå i. Men eftersom man inte kan påverka så mycket känns det bara riktigt meningsfullt om man får respons av läsarna. Så tack för din kommentar, Käre "Anonym" och fortsätt gärna kommentera. Förändringen måste komma underifrån, de styrande sitter kvar och hoppas på det bästa eller något att skylla på.
Skicka en kommentar